Allmänna principer vid provtagning

Prover kan tas av en mängd olika orsaker, bland annat för

• klassificering enligt tulltaxan,
• fastställande av ursprung,
• beräkning av punktskatter,
• fastställande av markörer i flytande bränslen,
• fastställande av halten av denatureringsmedel i spritdrycker och alkoholhaltiga drycker,
• identifiering av narkotika och andra psykoaktiva ämnen,
• kontroll av varor och teknik för vilka internationella förbuds- och begränsningsåtgärder gäller,
• konsumentsäkerhetsfrågor,
• miljöskydd:
  Tullkontroll är nödvändig för att förhindra export av farligt och/eller olagligt avfall till tredjeländer. I vissa fall är det nödvändigt att ta prov på och analysera avfallet.

Proverna kan skickas till ett laboratorium för analys eller testas direkt med hjälp av ett mobilt laboratorium eller fältprov med mobil diagnostik.

Vilken provtagningsmetod som används beror på

• syftet med provtagningen,
• typen av vara eller artikel,
• varans eller artikelns enhetlighet,
• storleken på den försändelse som innehåller varor eller artiklar.

Ett prov bör vara representativt för hela partiet eller försändelsen. För ärenden som rör tullfrågor ska representativa prov tas i enlighet med unionens tullkodex eller ytterligare gällande tullbestämmelser (om endast en del av de varor som omfattas av en tulldeklaration undersöks eller blir föremål för provtagning, ska resultatet av denna partiella undersökning eller av analysen eller undersökningen av proverna anses gälla alla de varor som omfattas av samma deklaration: se Tullkodex, artikel 190).

För ärenden som rör punktskattefrågor ska undersökningsprover tas i enlighet med rekommendationerna i avsnittet om, ”Provtagningsförfaranden”, eller i de specifika provtagningsbeskrivningarna. Rekommendationerna för punktskattefrågor kan i allmänhet följas för prover som tas för andra ändamål, såvida inte andra regler gäller.

För de flesta varor finns det inga särskilda provtagningsföreskrifter. För vissa varor finns emellertid föreskrifter och i dessa fall har föreskrifterna företräde framför de allmänna reglerna i denna handledning.

Ett homogent parti är en vara vars sammansättning eller fysiska kännetecken är enhetliga genom hela produkten. Exempel på homogena produkter är klara lösningar eller andra vätskor utan svävande partiklar, pulver eller granulat med partiklar som är lika stora och har samma färg, och burkar, fyllda med en särskild grönsak, som alla har samma produktionsnummer. I dessa fall spelar det ingen roll var ett prov tas och provet kan tas från en lämplig punkt. Problemet är att det inte alltid är uppenbart att ett parti inte är homogent.

En tankbil fylld med olivolja kan tyckas vara homogen. Ett sediment som är en väsentlig ingrediens i oljan kan dock ansamlas på tankens botten, och då är oljan i tankbilen inte homogen. Om det inte är uppenbart att en vara är homogen måste försändelsen behandlas som om den är heterogen.

Om en vara består av mer än ett homogent parti måste man fastställa storleken på varje parti och ta representativa prov på varan som helhet.

Ett heterogent parti är en försändelse i vilken varornas sammansättning eller fysiska kännetecken varierar genom hela produkten.

Exempel på detta är lösningar med svävande partiklar, granulat bestående av korn av olika storlekar och färg, och burkar, fyllda med en särskild grönsak, som har olika produktionsnummer. I dessa fall räcker det inte att ta ett prov från en punkt. Det är av avgörande betydelse att ta ett prov som är representativt för hela partiet.

Man måste ta delprov från olika punkter genom hela försändelsen. Det slutliga provet måste skapas från samlingsprovet som utgörs av delproverna.

I en idealisk situation skulle man ta prov från varje förpackning för att säkerställa att provet var representativt för hela försändelsen. Men i praktiken är detta inte möjligt och skulle leda till att en orimligt stor del av försändelsen förbrukas eller förorenas. Det är därför nödvändigt att använda en provtagningsmodell som leder till att man får det mest representativa provet, samtidigt som påverkan på varorna minimeras.

Det finns många olika modeller som bygger på statistiska urvalsmetoder och praktiska förhållanden när det gäller provtagning på varuförsändelser. Deras syfte är att se till att ett tillräckligt stort antal varor väljs ut vid undersökningen eller provtagningen så att resultatet är representativt för helheten. Provtagningsmodeller kan tillämpas både på försändningen som helhet och på delpartier och/eller inre förpackningar.

Utförliga provtagningsmodeller finns att tillgå hos handelsorgan och i vissa EU-förordningar (t.ex. kommissionens förordning (EG) nr 152/2009), där syftet är att fastställa kvaliteten hos en produkt eller att se till att det inte förekommer några främmande kemiska eller biologiska ämnen. Dessa provtagningsmodeller är vanligtvis mycket mer omfattande än vad som krävs för att fastställa varornas beskattningsbarhet eller klassificering. Av detta står det alltså klart att det inte finns någon definitiv ”korrekt” provtagningsmodell. Nedan följer ett antal exempel, och du bör tänka på följande när du fastställer vilken modell som är bäst att använda för en viss undersökning:

• Vilken är försändelsens totala nettovikt?
• Vilken är försändelsens totala värde?
• Vilket är det totala antalet förpackningar eller enheter i försändelsen?
• Vilken är den minsta provmängd som krävs?
• Är produkten en fabrikstillverkad/fabriksbearbetad produkt som sannolikt är enhetlig från en förpackning till nästa?
• Om varan inte är en fabrikstillverkad produkt, är det sannolikt att det finns stor variation mellan de olika enheterna?
• Vad är analysens syfte?

Ditt syfte när det gäller att ställa dessa frågor är att besluta hur man bäst erhåller ett representativt prov.

När du har beslutat vilken modell som bör användas – kontrollera de nationella riktlinjerna för att se om en särskild modell rekommenderas av din förvaltning för varutypen eller för det särskilda syfte för vilket prov tas på varorna.

Deklaranten ska ha rätt att vara närvarande varorna undersöks och när prover tas, och provernas tas i regel när deklaranten eller dennes ombud är närvarande. Tulltjänstemannen får ta prover utan att deklaranten, den person som granskas eller dennes ombud närvarar om de väljer att inte göra detta.

Om tullmyndigheterna anser det lämpligt får de kräva att deklaranten eller ett ombud för denne är närvarande när varorna undersöks eller prover tas för att ge tullmyndigheterna den hjälp som behövs för att underlätta undersökningen eller provtagningen (se Tullkodex, artikel 189).

De måste aktivt hjälpa tullmyndigheterna på det sätt som krävs för att underlätta provtagningsverksamheten, vilket bland annat omfattar tillhandahållande av:

• utförlig information om den typ av varor som är föremål för provtagning,
• materialsäkerhetsdatablad, om sådana finns tillgängliga,
• personal,
• utrustning för lossning/lastning,
• verktyg etc.

Om deklaranten vägrar att delta vid provtagningen eller att utse personer som kan ge den hjälp som behövs ska tullmyndigheterna fastställa en tidsfrist för efterlevnad av deras krav.

Om denna tidsfrist inte respekteras kan du ändå ta provet. Deklaranten ska stå för kostnaden och provtagningen sker på dennes ansvar, vid behov med hjälp från en behörig person eller någon annan person som utsetts i enlighet med de tillämpliga reglerna (se Tullkodex, artikel 189). Vid dessa tillfällen anses provtagningen vara lika giltig som om den hade utförts med deklaranten eller den granskade personen närvarande.

Om provtagningen omfattar allvarliga säkerhetsrisker eller om det krävs att man använder särskild provtagnings- och/eller skyddsutrustning kan du låta proverna tas, med ditt överinseende, av en annan kvalificerad eller specialutbildad person (se Provtagning av farligt gods).

I enlighet med artikel 134 i unionens tullkodex underkastas varor tullkontroller på grundval av hänsyn till behovet att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter och att skydda miljön. I vissa medlemsstater utförs denna kontroll av konsument- och miljöskydd och säkerhet för allmänheten av tullmyndigheten och i andra medlemsstater av andra myndigheter. I dessa fall kan mer komplicerade provtagningsförfaranden vara nödvändiga och du bör kontrollera dina nationella riktlinjer och, i tillämpliga fall, europeisk lagstiftning.

Du bör utarbeta en provtagningsplan genom att

1. kontrollera den information som finns tillgängligt om varorna,
2. bekanta dig med provtagningssituationen, inklusive eventuell tidigare framtagen hälso- och säkerhetsinformation,
3. kontrollera om det finns några särskilda regler eller rekommendationer gällande provtagningen av varorna i fråga,
4. proportionalitet,
5. förbereda de provtagningsverktyg och provbehållare som behövs,
6. införskaffa fotografiska bevis.

Du måste noga gå igenom den information som finns tillgänglig om de varor som ska inspekteras/granskas, inklusive den dokumentation som åtföljer varorna, t.ex. säkerhetsdatablad, sundhetsintyg etc.

Om de åtföljande dokumenten innehåller de internationellt erkända symboler och märkningar som visar risknivån för hanteringen av varorna måste du följa dessa instruktioner. Det är också viktigt att uppmärksammar alla andra som hanterar varorna om dessa risker.

Tulltjänstemän måste vara medvetna om vad dessa symboler och märkningar betyder. Av dessa framgår vilka skyddsåtgärder som måste vidtas liksom kraven på personlig skyddsutrustning, förpackning, transport och lagring.

Följande märkningar avses:

• Standardmässiga faroangivelser (H-angivelser), standardmässiga sammansatta faroangivelser.
• Standardmässiga skyddsangivelser (P-angivelserna), standardmässiga sammansatta skyddsangivelser.
• Faro- och säkerhetssymbolerna och faro- och säkerhetsmärkningarna.

Dessa symboler och märkningar ska synas tydligt på förpackningarna.

Närhelst deklaranten eller den ekonomiska aktören inte kan lämna in giltiga och autentiska uppgifter om vilken typ av varor det rör sig om måste provtagningen utföras med extrem försiktighet. I dessa fall ska du betrakta de varor som är föremål för provtagning som skadliga.

Du får inte ta prover från följande typer av varor:

• Radioaktiva ämnen.
• Extremt giftiga ämnen.
• Gasformiga produkter och kondenserade gaser.
• Explosiva produkter.
• Potentiellt skadliga biologiska ämnen.

I det första fallet rekommenderas det att proverna tas av deklaranten eller dennes ombud. Ett prov kan också tas av en specialiserad entreprenör under tullens överinseende (se punkten om förfarandet för provtagning av farligt gods). I det andra fallet bör du kontakta laboratoriet angående minsta mängd prov som behövs och informera deklaranten om att kvarvarande prov kommer att returneras. I det tredje fallet, kan godset flyttas under kontroll av tullen till importörens lokaler eller till annat ställe där det är möjligt att ta prover under lämpliga förhållanden.

Du måste samla in uppgifter om var varorna befinner sig i lagringsutrymmena eller transportfordonen, om typen av transport och lagringskapaciteten och -volymen, hur lätt varorna kan nås, de möjliga faror som hör ihop med förflyttningen av varorna etc.

När du har gjort detta bör du ha en klar bild av

• den utrustning och personal som ska användas under lossningen och förflyttningen av varorna,
• den typ av provtagningsverktyg som ska användas,
• typerna och antalet provbehållare som ska användas,
• den ytterligare utrustning och de ytterligare tillbehör som behövs för lastning/lossning etc.,
• ytterligare säkerhetsåtgärder och personligt skydd beroende på situationen och varornas egenskaper.

Du rekommenderas att inte ta prover i följande situationer, men om det är nödvändigt att ta prover följ de rekommendationer som finns för varje situation:

• Om provtagning kan innebära allvarliga säkerhetsrisker vid utförandet;

Det rekommenderas att proverna tas av deklaranten eller dennes ombud. Ett prov kan också tas av en specialiserad entreprenör under tullens överinseende (se punkten om förfarandet för provtagning av farligt gods);

• När varorna förekommer i små mängder eller har ett mycket högt värde;

Du bör samråda med laboratoriet om den minsta mängden prov som behövs, eller om det är möjligt att använda en icke-destruktiv analys. Du ska informera deklaranten om provet kan returneras oförändrat efter provningen.

• När provtagningen riskerar att skada varornas sterila förhållanden eller bryta mot andra särskilda krav.

Godset bör flyttas under tullövervakning till importörens lokaler eller annan plats där det är möjligt att ta prover i lämpliga förhållanden./DIV>

2.3 Kontrollera om det finns särskilda regler eller rekommendationer om provtagningen av varorna i fråga

2.4 Proportionalitet

2.4 Föreberedelse av provtagningsverktyg och provtagningsbehållare

2.5 Fotografiska bevis